EGEN BRANSCH: HÄLSOVÅRD OCH ÄLDREVÅRD

Distansuppgift 4: referat

Ett referat av  / Teologisk etik för livets slutskede. Om palliativ sedering

Palliativ sedering hör till palliativ vård. Palliativ vård lindrar värken som en patient har i sig men botar inte sjukdom, vad den än är. När patientens sjukdom är obotbar (t.ex.  spridd cancersjukdomen) och hen kan inte bli frisk, är det möjligt att övergå till palliativ vården. Några förutsättningar dock finns: döden måste vara relativt nära och både en läkare och en patient (vilken har tillräckligt med uppfattningsförmåga om en situation) anser palliativ vården som gäller.  En individuell vård, en värdig död och aktiv smärtlindring är hörnstenar i den palliativa vården.

Sederingen (kan ges kontinuerligt eller intermittent) betyder (inom terminalvård) att när det uppstår situationer då botande behandlingar är avvisade och smärtor är starka och kan inte behandlas på något annat sätt, går det att patientens medvetandegrad ska sänkas med vissa läkemedel. Sederingen betyder att patienten ”sover” utan smärtor tills hen dör. Sederingen används inte om patienten är ett barn, psykiskt sjuk eller anser att trycket inträffar (att hen skulle tacka ja till sederingen därför att personalen eller anhöriga kräver att beslutet måste fattas). Det är svårt att bestämma, var ligger en gräns för patientens outhärdliga smärtor att de möjliggör sederingen – alla människor är unika.

Ett självvalt livsslutet med hjälp av en läkare är olagligt i Sverige. I vissa länder (bland annat Schweiz) är det enligt lagen möjligt att begå självmord med dödshjälp av en läkare. Läkaren ger läkemedel och patienten själv sväljer eller sticker läkemedlet på sig. Engqvist och Hulting (journalist & läkare) ställer en fråga:  När livet är tillräckligt smärtsamt att läkarassisterat livsslut blir möjligt. Myndigheter är tysta – det är svårt (eller omöjligt) att besluta en värdeskala för att en människa få dö.

Värk- och smärtlindringen genom sederingen i vissa enstaka fall tycks vara OK men extra frågor dyker upp ifall en näringstillförsel och vätsketillförsel avbryts. När går det att förhasta döden? I USA har det hänt ”Terri Schiavo case,” i vilken en ung kvinna låg 8 år i ett vegetativt tillstånd efter en allvarlig hjärtattack. Hennes man ville upphöra vätske- och näringstillförseln men många rättegångar behövdes innan Terri fick dö. Terris föräldrar ville inte påskynda döden men mannens åsikt var tyngre och det omedvetet tillstånd tog slut i hennes död. Enligt en annan källa hennes hjärtattack hände 1990 och hon dog 2005, dvs. att rättegångar tog 7 år! Min åsikt är att 15 år i ett medvetslöst tillstånd är för mycket – var är människovärde?

Teolog Nigel Biggar definierar de två begreppen: biologiskt och biografiskt/personligt liv. Han anser att ett biologiskt liv betyder att vitala fungerar men tillståndet kan vara medvetslöst. Enligt Biggar, biologiska livet är värdefull i sig och måste respektera. Det finns en kvalitativ skillnad mellan biologiskt och biografiskt liv.   Enligt Biggar biografiskt livet betyder en relationell potential, mer innehåll.  Enligt några andra etiker går det så här: Ifall det biologiska livet finns kvar (medvetslöst tillstånd) och biografiska livet har försvunnit och läget kommer inte att förbättras, en döendeprocess är i gång, kan man avbryta närings- och vätsketillförsel. Beslut att göra det här är dålig, men minst dålig. Vårdpersonalen har inte bättre möjligheter till buds – med stor respekt måste vidta alla åtgärder, livets värdighet dock finns kvar.  (Jag tycker att detta är precis vad sjukvården gör i normalläge när patientens och anhörigas åsikt är ett med läkarens utlåtande – alla hopp har försvunnit och läget blir inte att förbättras och det är fråga om hjärndöden).

Det finns åsikter mot och för palliativ sederingen. Några tänker att döden får ej förhindras, somliga anser att vara en börda för nära är inte godtagbart skäl att be om sederingen.  I alla fall alla moderna behandlingar och högklassika sjukhus gör det möjligt att patienter drabbade av svåra sjukdomar lever längre idag än under tidigare år. Jag förstår att ju längre mycket sjuka patienter lever, desto mer uppstår det gott om värk och smärta. Jag tycker att smärtor måste lindras effektivt, det borde vara en huvudsak när det är fråga om sista veckor eller dagar i livets slutskede och alla bara väntar att döden kommer och således värk är förbi. Jag tänker att palliativ sederingen har sin plats i terminalvården, men jag vet att det behövs en narkosläkare som tar ansvaret över sederingen eftersom intravenös medicinering med anestetika kräver en specialist och sjukhusmiljö.

Det står i artikeln att en människa inte borde leka Gud. Det är fråga om insatser – är det OK när man behandlar människor med extraordinär insats, eller borde man nöja sig med vanliga insats. Några teologer tänker att Gud är skapare och vi borde inte avsluta livet på sig eller genom palliativ sedering (som kan leda till beslut att ta bort vätska- och näringstillförsel).

Också lidandets teologi är en aspekt – borde vi nöja sig och bara lida utan en nödvändig smärtlindring – det kan ju hända att vanliga läkemedel preparater räcker inte. Jag tänker att doseringen kan vara högst som möjligt och patienten ännu har mycket smärta. Då kan det vara tillfälle för palliativ sederingen, tror jag. Lidande är en del av ett människoliv:  stämmer det och borde vi bara acceptera det faktum – några teologer anser javisst.

Hur du ska bedöma döden -när händer den, när är patienten död? I Sverige finns det ett hjärndödsbegrepp. Begreppet hjärndöd betyder att hjärnans alla möjliga funktioner har försvunnit för evigt. I Japan och i New Jersey finns det två möjligheter att fastställa döden. Den tidigare nämnda hjärndöden är bland dessa två. Den andra möjligheten är den att en människa kan bli dödförklarad på basis av hjärt-lungdöden. I så fall blodcirkulation och andning har slutat - hjärtat slår inte längre och lungorna fungerar inte. Att bli dödförklarad antingen på grund av hjärndöden eller hjärt- och lugnstopp är möjligt i Japan och i New Jersey. Det finns religiösa grupper som tänker att det finns en viss skillnad mellan dessa två begreppen.

Vad är en person, frågades det i artikeln. Det är lätt att konstatera om kroppsfunktioner har tagits slut och döden har kommit. Däremot en person, är det något mer än kroppen, som är livlös efter döden. Kropp och själ - dikotomi mellan kropp och själ är mycket vanligt sätt att definiera en person. Vad är själen och var den finns, är hela kroppen präglas av själen eller är det så att själen finns i hjärnan. I Sverige och i västländer för övrigt anser man att hela kroppen är själens hemort. Åtminstone organdonationer är mer tillgänglig om en hjärndöd ska hållas vid liv. John Locke och Derek Parfit anser att vara en person betyder att man kan tänka och att det finns kontinuiteten i tanken, även en självreflektionsförmåga borde man ha. Några anser att de här kraven är för höga. Vi alla är defekt när det gäller tänkande och reflektionsförmåga. Det föreslås därför, att begreppet person kunde vara mera flexifel, mindre kognitiv förmåga och kanske mer relativa saker. Det biografiska livet består ju en stormängd av minnen och berättelser.

Jag tycker att artikeln var intressant. Jag har kandidatexamen i teologi, därför frågor gällande själen är bekant för mig. Trikotomi mellan dessa tre: ande, själ och kropp är mycket intressant men den här artikeln inte tog upp frågan om den ande. I apostoliska trosbekännelsen står det att jag tror på…....….kroppens uppståndelse, som betyder att ruttnade döda kropp inte kan gå upp, det är andliga kroppen som stiger upp. Detta är den kristna tron enligt Bibeln.

 

Källa:

http://journals.lub.lu.se/index.php/STK/article/view/7087/5796